Lisas dagbok

I början av veckan var jag bästa kompis med Roland Barthes, denna oh så vakna franska författare och jag läste sida ut och sida in av hans mytologier. Tills jag insåg att man skulle ha läst teorin som står bak i boken, före.
Den ska hantera hur man analyserar myter men jag blir inte direkt klokare ju mer jag läser, snarare mer förvirrad.

Det må hända att det är jag som är ung, naiv och inte bevandrad i teorier och konstlade/konstiga/konstnärliga texter (för visst skriver han faktiskt lite poetiskt, om än pålagt) men jag tycker allt att han snöar in sig på sin egen expertis och förklarar det enkla på ett komplext vis, för läsaren får väl för guds skull inte tro att joppen har kommit på något enkelt....nej, "smart" = "svårt" = fint.

Men borde det inte vara tvärtom egentligen? Intelligens tycker jag handlar om att finna det praktiska i det enkla, för faktiskt så förstår jag inte vad jag ska med Barthes till. Hans sätt att analysera en myt är förstås praktiskt och intressant, men hans lingvistik är rent ut sagt onödig i sammanhanget. Måste jag veta hundra olika begrepp om samma lilla ord? Eller vänta, för "begrepp" är ju något helt annat enligt Barthes...

Så nu, en gång för alla gör jag officiellt slut med Barthes. (Det är inte jag, det är DU.)

Den längsta veckan hittills är snart över suckade jag lite för mig själv när jag gick ur ur klassrummet efter morgonens föreläsning. Med slokna öron och vantarna på tog jag mig ut till hållplatsen och for sedan åt annat hål, hem.

Förra veckan slutade väldigt bra, och därigenom började ju denna med ett väldigt bra startfält. Mamma var här i helgen och jag ger det fem getingar! Sen dess har veckan gått ner och upp. Från att vara jätteglad och tycka att min kurs är världens roligaste, till insikten av att man har 577 sidor att läsa till två dagar senare....till att få reda på att böckerna är utlånade i nästan hela göteborg men få tag i en av dem med möjlighet att reservera till fredag. (Väl på fredag skulle det redan vara läst)....till att guldklimpen Martin i min grupp hittade texterna på internet och sitta och läsa på engelska i dessa älskade pdf-filer.

...till att få reda på att en av böckerna kommit en dag tidigare (idag!) OCH dessutom är den på svenska! Yay! Kändes skitbra när jag kom hem med min klenod och lade mig på sängen för att läsa den....tror ni inte att jag somnade då? Helt utpumpad av veckans berg o dalbana.

Nu är jag vaken, har hämtat Ida och Agnes vid hållplatsen och nu blir det snart te och mackor.

Det är fint! Men frankenstein till imorgon är jag inte så pepp på!

När Johanna och jag bodde ihop var hon tjejen som dansade runt i lägenheten och jag tjejen som jämt gick runt halvnaken. Till och från badrummet, köket och vardagsrummet. Ut mot innergården och hela högsbos pensionärsamhälle har jag blottat mig. Det är jag säker på. Nu däremot, idag, tisdag, har jag varit tjejen som spenderat hela dagen framför datorn, i köket. Kring lunch glödde Word och jag åt rester till skrivandet. Fick ett sms om att jag skulle lägga ett brev på lådan och de få sekunderna det tog att posta brevet var min enda tid i den friska luften. (Fyfan vad kallt det börjar bli.) Det fortsattes skriva, vid skrivkramp uppdaterades facebook och inspiration infann sig. (Hallelujah.)

Nåväl, dendär texten blev två sidor...blev tre...som faktiskt blev 4. På kvällen var det idol som skiljde mig och hemtentan åt, men förutom den stunden (och den vid postningen) har alltså mina kära pensionärer fått åskåda mig, slitandes, svettandes och jäkligt nöjd. 

Nu fattas det bara att jag skrivit allt fel. Jag ringde Anna i min grupp för att dubbelkolla att jag inte var ute och cyklade. 

Pust.  

Wordhelvete. Datorfanskap och kulturanalysmög. Ungefär så började veckan. Efter två timmar var jag dock igång och andades ut. Word är installerat, yes!

Jag tycker det är väldigt roligt att skriva, jag hoppas att ni läser det mellan raderna när ni följer mig här. För när jag inte skriver något nytt inlägg skriver jag hemtenta. Första delkursen ska nu avslutas med den och det rullar på i Word. Jag gillar det, framtill att jag får skrivkramp och inte får ut ett endaste litet ord. Då blir jag först sur, sen grinig, lite arg och tillsist frustrerad. Då går jag ifrån datorn, stänger gärna ner helt och lagar mat. Så kommer jag på något smart, öppnar datorn igen och hoppas att jag kommit ihåg att spara det jag skrev sist. Jo det hade jag, sparat alltså och så sätter jag mig ner för att fortsätta skriva. Jag skriver ett par ord, tycker att det blir lite katchy och fortsätter. Det rullar på och jag kan inte riktigt hejda mig. Jag kommer på en snygg teori och glider iväg, långt bort ifrån min ursprungliga kontext. Känner mig litegrann som ett med texten och tänker att shit dehär blir så jävla bra. 

Men oj. Maten! 

Idag har solen varit framme som aldrig förr i slutet av en annars så kall septembermånad. Vi, jag och min bättre hälft satt i höstsolen och avnjöt lunch när fruktansvärda hammarbyfans anstormade avenyn. Så fort de var färdiga med sitt skrikande njöt vi igen. Man måste ta vara på övergången från sommar till höst, sålänge man bara kan. Idag kunde man det.

Vi tog oss till Holmens loppis vid Lilla bommen och jag fyndade inspirationsmaterial till mitt kommande skissprojekt. Att bara leka akademisk både morgon, dag och kväll, det klarar jag inte. Det kliar i fingrarna när min höger hjärnhalva inte får utlopp. Jag kan gå i en halv evighet bland de antika prylarna och andra människors tidigare ägodelar. Alla saker bär en historia som ingen av oss köpare känner till. Det är spännande tycker jag.
Idag blev det inte den typen av fynd, utan mer praktisk. Jag behövde två små ljusstakar så då köpte jag mig sådana. Ungefär så.

Kvällen har spenderats hemma hos Anna, med hennes mamma Gun och bror Martin. Alla, släktingar jag inte känt förän jag flyttade till Göteborg. Jättehäftigt är det! Kvällen erbjöd en rad olika, långa, korta samtal om allt mellan himmel och jord, liv och död. Tända ljus och Campbell's champinjonsoppa avslutade kvällen och Martin körde mig hem till min Johanna.

Väl hemma har jag packat upp mina fynd, hört om Johannas gårdagskväll och slängt mig i soffan med laptopen. Tung i huvudet är jag när jag inser att det varit en väldigt intensiv helg. Jag racerlagade världens godaste linsgryta i fredags och umgicks med Johanna och Charlotta som kommit för att stanna över helgen. Vi snackade skit, myste och tog oss an en barrunda på stan. Lördagen spenderades med hes röst och skolarbete med kurskompisarna. Lördagkvällen med Magnus. Och ovanpå detta, en jättebra, överraskande söndag som denna!

Här är jag lycklig.
Gonatt!

Övergången från sommar till höst har kommit. Inte bara har lövens färger ändrats men luften är friskare och vinden är lite råare. Förra hösten var jag i Italien, hundrasjuttio mil ifrån verkligheten och med allt annat än fötterna på jorden. Jag fann mig i ett slags mellanrum. Hemma var Sverige och den enda verklighet jag kände till. Där var jag, i Italien bland allt det jag drömt om som faktiskt hade kunnat bli så mycket bättre (och sämre) i en annan familj. Det liv jag fixat mig kanske inte riktigt stämde överens om de drömmar jag haft om det som komma skulle. Men lite av en dröm var det ändå. För allt var nytt och ingen kände mig sedan tidigare. Den biten gillade jag. Det gillar jag här också, i Göteborg.

Men hösten var inte som i Sverige. Tidigare hade jag bara spenderat sommaren, våren och vintern där. Nu hade det blivit höst och trädens löv hade redan vissnat av augustis värmebölja. Jag hittade ett par väldigt röda löv och klistrade fast dem i min anteckningsbok. Så har det gått ett år och häromdagen hittade jag anteckningsboken. Löven var kvar, men i smulor.

Jag saknar Italien ibland, men det hjälper att tänka på hösten vi har här nu. (och allt annat jag har här.)

...och allt det jag har haft här. Som snart flyttar. Fredag i nästa vecka flyttar hon, Johanna. Det blir vemodigt, men bra för henne. Hon har skrivit såhär om det i sin blogg:

"På fredag nästa vecka kommer Hanna oxå. Och Anton med flickvännen Jasmine. Alla vänner till Lisa. Känns skönt att hon inte är ensam här när jag flyttar. Hoppas allt löser sig för henne. Vi satt och pratade igår efter alldeles för mycket god mat. Hon kan verkligen leva sig in i en berättelse, berättar med hela ansiktet med en sådan charm att det är omöjligt att lockas till skratt. Hon är verkligen en fantastisk människa. Jag kommer verkligen att sakna henne, hon kommer att fattas mig. Men hon är inte i Italien iallafall. Det är väldigt få vänner som jag älskar. Ännu färre vet att jag gör det. Men hon vet. Och det kommer aldrig att förändras."

Jag mailade Jonas Colting igårkväll, min sedan ett år tillbaka stora idol. Hans böcker är som bibeln. (Dvs. bra böcker som man inte behöver följa slaviskt men vars budskap sätter sina spår.) Jag ville tacka honom så mycket för hans ord och imorse fick jag svar från honom. Det var en väldans pepp vid frukostbordet imorse att få lyckönsningar av honom!

Jag har nämnt boken tidigare, men kanske inte så mycket om mannen bakom dem. 
Ni kan läsa om honom här.

Gonatt vänner!